Skulle ta våra tre katter med och mocka snö och frysa arslet på utedass;)
Nä, så farligt är det inte, jag som är en tornedaling.
Upplevt -40 graders kyla och mängden av snö.
Gubbs skulle jobba här i Stockholm men skulle väl längta efter oss och dra till stugan över helger?
Jag avdramatiserar inte att jag mår bättre på landet, både sjäsligt och fysiskt.
Här i stan känns stressen och blodtrycket stiga.....och jag får absolut inget gjort....
Ekonomiskt kan han, gubbs inte flytta till stugan, säger han men tja, vi skulle nog leva bra där fast han int har lön.
Kärlek, kramar och tankar om att bli äldre
Å andra sidan skulle hans söner ge pappan lite uppskattning och ger bättre lön då det var ändå han som startade bilverkstaden och sedan gav den till söner. Han sliter och jobbar, men inte ens fallskärm har killarna i åtanke att ge till sin pappa....tråkigt.
Han är så snäll, gubbs...orkar inte tjafsa , har frågat en gång men fick bara utskällning av äldsta sonen.
Yngsta står på pappans sida men kan inte beslutsfatta ensam gällande bättre löneformåner...
Så är det här i livet, vi blir äldre, alla har sitt att sköta...vi åldras och försvinner sedan till atmosfären och blir minnen för våra efterlevande. Minnen som man då och då tar upp, allt mer sällan, medan tiden går.
Därför tycker jag att vi skulle få vara lyckliga på äldre dagar, utan ekonomiska bekymmer...och bara njuta av dagar i ro och pyssla smått i stugan.
Jag har arbetat 40 år och är nu sjukskriven, varit länge, gubbs är inte heller frisk men kämpar på verkstaden.
Att älska oss, gamlingar, eller medelålders föräldrar, är väl inte så svårt? Vad gör vi för att bekymra våra barn? Inget. Istället ställer vi upp och gärna men måste också avböja då man inte alltid är så pigg på att ställa upp för andra. Men i det stora hela, skapar vi bekymmer för våra barn???? Det tror jag inte.
Om bara en gång skull vi skulle få en kram, en kärleksförklaring, rosor, en middag, eller bara en kram skulle räcka för att visa känslan :kärlek.
Som jag sa tidigare, alla har vi vårt, och jag tror att våra barn älskar oss, men har så mycket att göra i sina liv och för sina familjer att man glömmer bort en kram.
Jag kramar gärna, gubbs också. Vi kramar alltid när vi träffar våra barn och barnbarn, vänner och människor som vi tycker om, det är så viktig att kramas, så viktig!
Jag kommer ihåg hur ensam min mamma måtte ha varit då ingen gav henne kram så ofta som man borde ha gjort. Och pappan likaså, hur fattiga av kroppslig kontakt de var!
Nu kan jag inte ändra på det, kanske i himmelen sedan, men inte här på jorden.
Därför förespråkar jag om att kramas, kramas och återigen kramas.
I stugan finner jag kärlek i naturen, i samtal med fåglar, i katternas mjuka päls mot mina fötter, men jag, vi saknar den mänskliga värmen som våra kära kanske inte orkar visa till oss...
Svåra frågor, våra frågor, som är äldre.
Gud är Kärlek och vi tackar för våra barn och barnbarn att de finns.
Tanken att de finns, ge oss mening i Livet.
Största delen av vårt liv och vårt hjärta äger ändå våra kära, resten vi själva och Gud äger alla oss.
Eufori av Livet är trots allt hela vägen om man inte räknar några gropar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad säger Du min Kära Läsare?