Och det har hittils biljoner, driljoner undran då jag är nu i medelålders...
Jag undrar och undrar, ibland gör jag något annat men sedan tillbaka till undran igen.
Vad vinner jag på det? Att undra? Visst får jag svar, visst får jag sinnesro, ibland.
Och det konstiga eller roliga kan man väl säga, är det att jag undrar trots svaren jag får från de som vet!
Min undrar är: Varför jag är den jag är idag? Varför är mitt Liv såhär som det är?
Jag får inte grebb på mitt livs syfte riktigt?
Jag har bollat runt halva jordkloten och levt, fullt ut och med glädje, obs, MED och I GLÄDJE!
Mina undran är ju inte någonting otacksamt eller negativt, nej!
Jag är en väldigt positivisk kvinna faktiskt, och jag älskar allt vad jag idag har. Kärlek till mina Nära och Kära, och så vidare.
Min undran har ingenting att göra med den Glädje jag känner om Livet och alla dessa Gåvor som jag fått under mina år.
Min undran bara finns där, i mitt själ, som någonting självklart samtidigt som jag har ett frågetecke ovanför mitt huvud. Inget annat är självklart. Annars skulle jag inte undra.
Jag känner mig som att jag dricker vatten och är ändå törstig.
Jag är en överkänslig naturfenomen. Och mitt Liv, jaget, suger in allt från omvärlden. Så att jag ser mig som en dammsugare som inte tömms någonsin.
Men varför jag är den jag är? Vem är jag? Varför är jag här? Varför jag har funnits där och nu här?
Varför finns en undran? Varifrån kommer en undran? Och i vilket syfte finns en undran?
Saknas någonting då man undrar?
Livets största fråga: Vad är Livets syfte?
Egentligen är en undran en Livsuppehållande redskap!
Man vill vidare och undran är som ett ljus som visar vägen, ibland fel dock men till motorvägen hittar man alltid tillbaka, trots allt.
Jag citerar MOHANDAS KARAMCHAND GANDHI (1869-1948):
"Varje människa är ett resultat av sina tankar.
Det hon tänker, det blir hon."
Så jag är en undran som undrar så länge jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad säger Du min Kära Läsare?