Jag får inte grepp på Livet....
Allting verkar vara att söka söka och söka och sedan finna något där man söker igen.
Visst är det konstigt, eller finunderligt eller vemodigt, hur man nu vill se detta.
För mig ända sedan ungdomstid har livet visat sig vara ett mystiskt värld där jag vadnrar helt ensam egentligen.
Ingen annan kan veta hur JAG upplever allting. Endast jag och...Gud, härskare av Universum.
Men Han ger mig inte svaret på raken, Han låter mig söka.
Och jag gör det. Förr, Nu...imorgon är jag lite klokare som idag då jag sökte igår.
Jag är inte en vanligt kvinna, vågar jag påstå. Och vill påstå.
Jag är övernaturligt känsligt för Livets signaler och energi så pass att varje dag är en kamp.
En kamp om att fortsätta vidare och söka.
Låter desperat, men så är det inte.
Jag är INTE trött på Livet, tvärtom, jag VILL leva och söka Sanning, åja!
Det är bara det att då man inser att man är rätt så ensam i det stora hela, blir man lite rädd och sorgsen.
Gud är med mig, men annars fajtas jag med det stora Okända Jakob i Bibeln. Gud lät han göra det, Gud låter mig göra det. Ha en ensam kamp för att finna ro och balans.
Änglarna, Guds underbara Änglar ger numera oftare och oftare en inblick på hur Universum och Livet egentligen fungerar och insikt att det lilla JAGET är delaktigt med allt detta Mäktiga gör mig knäsvag.
Om det vore så att kontinuerligt SE sitt Liv så utan en massa läxor, studier , funderingar, misstänksamhet, och Mystik, skulle innebära att LIVET är STORT och man springer inte Hemifrån för att hitta ett nytt hem någon annanstans då det finns HÄR och NU.
Vad är meningen med att man inte vet så mycket om Livet??
Om detta , nästa gång..för nu ska jag falla ner till vardagen och kolla om lilla kattungen Zeke inte har kissat på golvet i hallen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad säger Du min Kära Läsare?