Ser de första blommorna och växter sticka fram ur Moder Jord.
Hör kvittrande fåglar som kommit hem från sin utlandsresa och ska nu bilda återigen, "like last year and year after that", sin lilla familj.
Jag ser barnbarnens glada min när de får leka ute utan kilovis kläder släpande på sig.
Och jag, jag njuter. Av varje sekund.
Vaknar tidigt bara för att se solen komma upp och höra koltrasten sjunga så vackert.
Trots (hmmm. gamla tanter pratar ofta om sina sjukdomar....)att jag är ganska så sjuk, känner jag en sån glädje över att sommaren äntligen kommit.
Och så mycket som man ska hinna med, jag som vanligtvis är en strukturerat person är idag allt annat än det! Impulsivitet har tagit över....
Var ska jag börja???!!!
Måla, skriva, skriva, måla, fixa trädgården, vara med barnbarnen, hälsa bröder och syrror, gå på klostret...(jaa-a, har tänkt mig att det skulle vara underbart att stanna på klostret några dagar och vara i tysthet och i enkelhet...utan stress..)
När jag börjar känna en krypande nedstämning komma närmare mig, så viftar jag bort den med att helt enkelt tänka endast positiva tankar så där som extra mycket än vanligt.
Varför är jag down ibland??
Därför att jag är en empat som råkar ta till sig allas problem, som råkar vara känslomässigt starkt bunden till djur, natur och alla de svaga som lider...Ibland handskas jag allting bra, jag skyddar mig mot alla energier som gör mig upprörd eller känslomässigt träffad. Med hjälp av Guds ärkeängel Mikael. Men jag ber inte om skydd ofta, vilket jag borde göra. Men.....
Jag accepterar mig som jag är, och har vänt mina känslor till böner. Så varje gång jag tar emot någons sorg, ber jag. Gud, var med henne/honom, var med alla som du skapat och ge Din Kärlek till oss alla och hela allt sånt som är fel i Dina ögon.Amen<3 p="">Ja
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad säger Du min Kära Läsare?