Att växa som människa behöver sin stillhet

Balans som jag söker

Jag är en sådan som växer smärtsamt till en människa med balans.
Det har jag varit i hela mitt liv.

Jag har alltid varit en individualist som dyker djupt balnd Livets frågor. Bollar me olika svar och möjligheter för att sedan bli nöjd med ett eller flera av svaren.
Och då när jag som mest ställer frågor till Någon som jag VET existerar, drar jag mig undan, till stillhet.
Inre stillhet där störande element från omvärlden får inte existera.
Ibland dyker stora frågor upp och jag vill höra Någons svar i tysthet.

En blick bakåt: (som om det händer nu..)
Jag märker hur jag vadnrar rätt så ensam med min sökning. Visst har jag människor runt om kring mig men ändå är ensamhet där och på något sätt känner jag mig vilsen.
Livet är svårt. Ska det vara så här jobbigt??

Jag har flutit med i livets alla vågor, upp och ned, ned och upp.
Bara likgiltigt låtit andra ledsaga mig dit jag många gånger inte velat.
Ledsagad av människor vars syfte är av ondo.
För mitt ansikte lyser ju ut som den snälla, tillgiven, gotrogen och oskuld.
Människas onda sida har då upptäckt mig och varje gång efter ett sådant möte har något gått sönder i mitt porslinhjärta.

Vad jag har varit sönder. Så sönder att jag tappade livsgnistan en gång.
Men på något märkligt sätt har Någon gått brevid mig, hela den grusiga och gropiga vägen.
Denna Någon, vars närvaro jag sugit in i varje andetag då jag inte orkat själv längre.

Så här vandrar jag nu,  i NUET.

Hatar jag? Nej, jag är så sönder att jag behöver endast fyllas av Kärlek!
De som gjort mig illa. jag förlåter inte de. Jag hyser ingen kärlek för de.
Varför skulle jag göra det`För jag får ingen ro av det ändå.
Att jag säger: Jag förlåter dig som våldtog mig, och dig och dig och dig, som ville att mitt liv ska sluta där någonstans i mörka flummiga gator. Jag får inte tillbaka det HELA jaget ändå!
Skulle jag få ro i hjärtat som är i tusen bitar?
Nej, inte om jag sträcker handen mot de som skadat mig och ofamnar föröraven!
Nej, Jag behöver Kärlek som bygger upp mitt hjärta, limmar den ihop med helande strålar.
Det onda har bestulit en stor del av mitt liv så att jagkännt mig som en trasig tygdocka med bara ett öga kvar och halva garnhåret bortslitet. Men jag vet att jag möter Kärlek, NU!

Jag är uppe i ytan nu, jag överlever.!YES!

Kanske är det så att vi människor alla, är sökare?
Kanske är det den livskraften som får oss att fortsätta?Livskraften som formas under Livets olika gång.

Jag är i medelålders nu och jag blickar INTE bakåt som jag gjort idag. 
Jag har född ett Liv, som i sin tur har född två Liv, kanske blir det ytterligare tredje eller fjärde Liv senare. Och att mitt Livs Livs flera Liv i sin tur föder ännu mer Liv, från mig kommen, mig som är kommen från Universums Skapare! Visst har Livet en mening!
Så jag vandrar Vidare i Tacksamhet och Kärlek och ställer frågor i all stillhet till Han, Någon.
Ibland.