När jag fick en kalv från pappa

Jag var så där som 9 år som pappa frågade mig, om jag vill ha en liten kalv?
JAAAA, skrek jag glatt och nästan sprack av lycka!
Jag ska få en liten kalv! Jag dansade och skuttade på gården och mina syskon var ju lika glada över denna lilla kalven som snart skulle anlända.
Pappa gjorde en liten hängd bakom ladugården och så var det bara att vänta.
Vad tiden gick långsamt. Dock lekte vi och busade som barnen brukar så tiden räckte inte till nästan men jag hade bara en tanke i huvudet: Min egen lilla kalv.
Den stora dagen kom. Vår släkting från Sieppijärvi, Viljo, som hade en massa ko och andra djur på sin bondegård, kom med kalven.
Så vacker hon var! Chokladbrun, men svarta lysande ögon och stora öron. Nosen var svart och blött och hennes tunga letade direkt mina fingrar för att få mjölk som den säkert trodde.
Dagarna gick under denna solig, varm och vacker sommar och hängden användes aldrig.
Kalven fick istället springa med oss alla barn runt gården, till stranden, till skogen. Överallt!
Hon sprang efter oss som en hund. Glatt och lycklig.
Lika lyckliga var vi barnen.
Så mycket kärlek finns inte annanstans en hos ett barn som älskar sin kalv!
Vad lycklig jag var!Världens lyckligaste liten tjej. Och min pappa var världens bästa pappa och Kalven världens underbaraste kalv!
Hösten kom och kalven blev större, en ung ko. Pappa fick ta in henne till ladugård och jag fick definitivt inte springa med henne överallt längre.
Skolan började och varje dag efter skoldagen var jag hos min ko. Hon verkade så ensam i ladugården och jag undrade hur ledsen hon måtte känna sig då ingen annan kokompis fanns där...

Jag blev ledsnare och min lilla ko gjorde väl det också. Över tanken att vara ensam. Jag ville att hon skulle få en kompis men pappa tänkte ju som vuxna tänker. Tankar som vi barnen inte förstår..

Istället för att vara lycklig var jag nedstämd varje dag. Tänkte i skolan hur ensam min lilla ko är där inne i ladugården, fastbunden som alla korna är under vinter.

Så en dag, en höstdag då solen ser mer orange och kall ut blir jag ensam...
När jag kommer från skolan ser jag en chokladbrun skin hänga på tork över en ställning..
Mamma hade lagat blodplättor...pappa hade dödat min kokalv!
Jag åt aldrig blodplättor, jag hatade min pappa av hela mitt barnasinne väldigt länge efter detta händelse.
Varför fick jag inte säga farväl till min kalv, ungko?
Så ledsen var jag, en liten flicka , som mist sin vackraste kompis, Kalven, att jag hatade hela världen.

Så småningom, då jag växte upp, från en liten flicka till en ung kvinna, förstådde jag att livet innefattar en massa missförstånd mellan vuxna och barn.
Att barnens naivism krockar med vuxnas realism.
Jag insåg, att min Kalv var hos oss för att den skulle slaktas och ätas upp.
Mitt naiva sätt att tänka skyddade mig då min Kalv och jag var lyckliga. Från realism.
Kalven tänkte väl inte så djupa tankar som jag, utan vi levde lyckliga tillsammans tills Kalven blev mat och ett livlöst skinn.