När vi barn rymde till ålderdomshemmet
En sommar någon gång under mina barndomsåren, då natten kom aldrig. Solen var envis och ville lysa uppe dag som natt, som det brukar där uppe i norra delen av Tornedalen och uppåt.
Mamman var på sitt jobb på ålderdomshemmet i Pello. Hon var föreståndare och hade egen lägenhet i ena sidan av det stora hemmet för gamla och sjuka.
Hon jobbade ofta borta flera dagar och nätter i rad och sedan fick en ledig vecka.
Pappa var hemma alltid på kvällarna om han inte hade någon politiskt uppdrag till Helsingfors och Kekkonen.
Nåväl, en kväll, då barnpigan hade gått hem och pappa höll på med sin administrativa arbete på pörtet
var vi barn inte alls pigga på att gå och lägga oss..
Så vi lekte upp i vinden där vi hade våra sovrum.
Tiden gick och vi märkte inte snart om det var morgon eller kväll och började planera att åka till mamma.
Vi skulle ta med oss tvättkorg med mutskläder i och vi skulle säga till pappa att mamma bad oss att komma och MED tvättkorg.
Barnen lever så enkelt och utan krångligheter om vad som passar och vad som inte passar.
Vi bestämde oss att vi INTE skulle ändå säga något till pappa när vi gick ut och började gå mot posthuset där den fulgula postbuss skulle stanna en stund. VI var jag, mina bröder Jalo och Jyrki och lillasyster Päivi.
Jag och Jalo bär tvättkorgen och andra skuttar bakom oss.
Sådär efter 100 meter från hemmet låg Poststation och lite andfådda var vi framme i go tid innan bussen skulle komma. Vi tittade nervöst om pappa skulle ha märkt något, men ingen kom.
Men vad konstigt tyst det var överallt. Jenny, som tar hand om postflödet i sitt hem tycktes sova fortfarande, och vad konstigt att inga fåglar flög eller sjöng någonstans?
Varför inga andra var ute, bara vi och våran tvättkorg. Solen sken och klockan närmar sig tio.
Snart skulle vi få åka till mamma, för bussen kommer alltid klockan 10.
Men ...ingen buss kom? Vad konstigt?
Och...så kommer PAPPA!!! Han hade märkt att det blev konstigt tyst uppe på vinden och hade börjat leta oss.
-Vad gör ni här??
-Vi ska till mamma, ropade vi samtidigt.
-Till mamma? Så här dags? Klockan är ju 10 på kvällen och ingen buss går någonstans så här sent. Kom nu, så går vi och sover. Jag ringer mamman i morgon om ni får åka dit senare, sa pappan.
Va?!! Är det kväll? Helt förstummat av att solen så lurat oss gick vi tyst hemmåt, pappan tog lätt upp den halvfyllda tvättkorgen.
Jag tror att pappa förstådde hur mycket vi saknade våran mamma, så han nämnde inte något om händelsen efteråt, inte till oss, och inte till någon annan heller. Utan bara till mamma...eller...kanske även till en gubbe, Paavo från Kallioniemi, grannby. Han kom nästan varje dag till oss med sin cykel, för att berätta och skvallra om roliga händelser runt omkring oss.
När vi gick och la oss den kvällen då solen lurat oss, kändes den egna sängen , varma täcken och mjuka fjäderkudden så underbar och snart sov fem trötta små barn tryggt och sött i sina sängar.
Pappan hade sällskap av våran hund Pepi, finskspets.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad säger Du min Kära Läsare?