Vad hände med Alisa?

I den lilla byn Älvdalen någonstans i norra Sverige var livet som bäst när allting var enkel och okomplicerat.
Inte så som i de stora städer där man levde i hög varv och var uppslugat av spänning, kriminalitet, strävan efter en högre status.
Och där man dagligen mötts av mord eller annan typ av våld.

Älvdalen var en by med 200 invånare,en lantbrukssamhälle med en liten butik, skola, post och alla byborna hade en bra gransämja.
Alla visste om allt.
Vad grannen gjorde och inte gjorde men så var det ju alltid i små samhällen.
Åren gick med sin stilla gång, någon fick barn, någon dog, någon gifte sig. Barnen flyttade till större städer när de blev vuxna.

Men en midsommarkväll hände något ovanligt och skräcksinjagande.
Något som inte kunde vara möjligt att hända i en stillsam och lugn liten by.
Ett mystisk dödsfall.
Alisa, en kvinna vid 60 års ålder, hade hittats drunknat i älven
alldeles i närheten av sitt hem.
Alisa var en enkel och innesluten kvinna som bodde tillsammans med sin något år äldre bror Gustav.
De hade bott tillsammans i det lilla torpet så länge man minns och det ryktades i byn att de var ett par..trots syskoskapet.
Torpet de bodde i hade ett pörte och en sovkammare.
Utedass, ladugård och vedbo fanns på gården som inte var stor men som ändå räckte till det stillsamma syskonparet.
Alisa tog hand om deras två ko och Gustav sin häst.
De hade potatisland, lite betesmark åt djuren och många i byn var säkert på att syskonparet inte alls var fattiga.

Trots sin enkel levnadssätt så sägs de vara miljonärer....Ingen vistte riktig om det var sant eller inte och Gustav dementerade inte heller påståendet.
Alisa pratade inget om det överhuvudtaget.

Hela det lilla samhället hade plötsligt blivit något obehaglig plats att leva i. Efter det att kroppen hittats och att det blev polisutredning började alla låsa sina yttedörrar sånt de inte hade gjort tidigare.
Mördaren var ju fri, tänkte alla.
Barnen fick inte leka ute sent på kvällarna, ingen hälsade på varandra under sena sommarkvällens ljusa stunder. Det blev ödsligt på byvägen och gårdar speciellt på kvällar.
Gustav hade tagits till förhör men blivit släppt efter några timmar hos polisstation 4 mil från by.
Han var återigen hemma omtumlad och trött och närmaste grannen Jonny gick och hälsade på honom då han återvänt hem.
Jonny tyckte mycket om Gustav, och även om Alisa. Båda stod honom mycket närä.
Han trodde inte att Gustav hade något med Alisas död att göra.

Det behövde inte vara ett mord alls...kanske det var en olycka..men alla tycktes prata om mord...
Polisen förknippas ju alltid till ett mord och rån och Älvdalens byborna hade helt enkelt fått för sig att detta med Alisa var ett mord..
Vad hade hänt?
Har Gustav mördat sin syster??Frågor kretsade runt i andra bybornas huvud.
Ingen trodde på det innerst inne men allt kan hända i världen har man erfarat.

Dagen efter den tragiska händelse försökte man leva som man alltid gjort i det lilla samhället. Dock många hade en sömnlös natt bakom sig och arbetet gick lite trögt morgonen därpå. Men livet gick vidare och man försökte så gott som man kunde göra sina dagliga göråmål.
Gustavs och Alisas hus låg 3 kilometer från självaste by, lite avsides, alldeles intill älven. Huset var gammal och omodern men trivsam. Bastu låg i andra byggnad på gården alldeles intill lagårn där syskonparet hade ett par ko och en häst.

Syskonen var enkla människor, tyckte om att vara för sig själva och inte syntes till i olika byträffar men många av byborna hälsade på det udda paret gärna och ofta.
Det fanns alltid kaffe och bulle på fikat.
Pörtet var varm och man kände doften av nybakade bullar när man steg in.
Alisa såg söt ut med sina röda kinder och på något sätt allt kändes harmonisk mellan syskoparet. Ingen frågade någonsin varför de inte hade bildat var sitt eget familj...och man skulle dock inte fått få svar på frågan eftersom både Alisa och Gustav inte var villiga att berätta om sina tidigare liv till andra.
Ingen visste heller varifrån syskonparet kom ifrån. De bara kom och byggde det lilla huset vid älven, köpte några husdjur och blev i sinom tid fullfärdiga bymedlemmar.
Det fick förbli så, ingen krävde att få veta om deras liv mer ingående.

Ingen tyckte illa om paret, utan tvärtom, byborna tyckte mycket om de.
Kanske just därför kände många sig väldigt ledsna över det inträffade.
Alisa var en rar kvinna med sinnet för humor dock hon var lite inåtvänt.
Gustav var den som handlade mat, hämtade post och var mest ute och cyklade på byvägen. Alisa var mest hemma.
Plötslig hade nu allting förändrats på grymt sätt. Alisa var död och vad skulle hända med Gustav?
Andra morgonen efter Alisas dör, vid sjutiden, såg man polisbil på nytt komma körandes på byvägen. Byborna som bodde alldeles vid vägkanten var inte långsamma att ringa sina grannar vid Älven.
Varför är polisbilen här igen, ska de ta Gustav på förhör på nytt?
Hela byn blev fort upphetsade av nyfikenhet.
Gustav själv satt vid fönstret i det lilla pörtet och drack morgonkaffe när han såg polisbilen svänga in på gården.
Han hade just hunnit göra klart sina morgonsysslor, mjölka kor och ge hö till hästen och var på väg att cykla till byn och lämna ett brev till posten. Snabbt gömde han brevet under vedkorgen som låg vid bakugnen.
Polisen knackade på dörren och steg in.
-Gomorgon Gustav, hur står det till?
Gustav kände sig lugn och svarade att allting är bra.
-Vill konstapel dricka en kaffekopp?
Under fikat blandades samtalsämnet med det vardagliga och förhör.
Polisen hade fått in nya uppgifter kring Alisas död.
Som att Alisa hade dött under natten mellan klockan 01.00-03.00 och inte som Gustav hade sagt i tidigare förhör att klockan 5 på morgonen skulle Alisa gått till lagårn som hon brukar.
Gustav suckade men sa ingenting...han tänkte på brevet som låg under vedkorgen och ville visa det till poliskonstapel men han ändrade sig.
Brevet skulle ge svar på allting.
Polisen informerade Gustav om att Alisa hade med största sannolikhet inte ens varit hemma under natten hon dog.
Efter en kort tystnad bad konstapel Gustav komma till polisstationen nästa dag klockan 13.
Gustav lovade göra det och med en viss sorg i blicken såg han hur polisbilen försvann ur sikte, bara krus och damm blev hängde kvar i luften.

Gustav satte sig vid köksfönstret, han ville inte sitta vid andra sidan av pörtet där fönstret var på älvens sida.
Han ville inte börja gråta, inte nu...men motståndet hjälpte inte, gråten kom ut med ett förtvivlat rop
-Alisa!

Telefonen ringer och Gustav hoppar upp från kökssoffan skräckslagen, han hade somnat utmattat efter en gråt attack och visste inte om det var dag eller natt när skärände telefonsignal väckte honom.
-Hej, det är Maja här. Hur är det med dig Gustav?
Har du mjökat korna?Tänkte att du kanske behöver lite hjälp?

Gustav tackade ja till Majas erbjudandet av hjälp. Han orkade ingenting själv just nu. Klockan var strax över fyra på eftermiddag och snart skulle korna bli oroliga om ingen kom..Alisa hade alltid gått till ladugårn redan vid fyra tiden.
Maja var en troende kvinna i byn, så var även hennes man Karl.
På något sätt hade Gustav alltid tyckt om Maja och Karl och deras prat om Gud och Välsingnelse...och allt var det nu innebar..det var intressant.

När Maja hade mjölkat korna och förbered djuren för kvällen och natten
satte hon sig ner i köket där Gustav hade fixat fika.
Det var mycket trivsamt inne i det lilla huset..allt var som vanligt
utom att Alisa var borta. Hennes närvaro kändes ändå överallt...
Var det kanske en förnimmelse som egnetligen var bra för Gustav,
att Alisa liksom fanns kvar, andlig sätt?
Maja tog en bit av bulle och stoppade det i kaffet, Gustav drack kaffe från tallrik en sockerbit i munnen...
Endast tickandet av väggur slog bort tystnaden.

Maja ville innerst inne att Gustav skulle prata ut allt, inte för att hon var nyfiken, men för att Gustav skulle må bra av det.
Men så blev det inte.
Maja cyklade hem och Gustav började känna hur rastlösheten smög sig in i kroppen.
Han tog sin cykel för att ta en liten tur och samtidig rensa sina tankar..
När han en timme senare kom hem, kände han sig lugn och säker.

I morgon skulle alla frågor tystna, Maja och andra byborna och konstapel skulle sluta att ställa frågor.
Han plockade upp brevet som hade legat under vedkorgen, öppnade den och läste brevet ännu en gång innan han gick och la sig.
Efter några minuter sov Gustav tryggt och lugnt.

Solen och fåglarna väckte Gustav tidig och efter kaffet raskade han sig till ladugårn, mjölkade korna och släppte djuren ut till hagen.
Hästen sprang mot lilla skogsområde och började sedan lugnt tugga bete, det gjorde även korna.
När alla morgongöra var klart, tvättade sig Gustav i en balja vid spisen på pörtet, kammade håret noga, lite bakåt och med vatten och tog han sina söndagskläder på sig. Han ringde till Jonny, grannen som han hade nästan varje dag kontakt med.
Gustav bad Jonny köra honom till polisstationen där han skulle vara klockan ett enligt konstapel.
Väl i bilen tog Gustav för första gången upp allting som hänt den senaste tiden. Jonny lyssnade tyst och klappade emellanåt Gustav på axel som att uppmuntra och trösta. Färden tog en timme och männen var hos konstapel tio i ett.

I väntrummet väntade Gustav en aning nervöst sin tid hos konstapel.
Han tryckte några gånger sin hand mot kavajen för att försäkra att brevet låg i bröstfickan.
-Godag Gustav, stig in.
Konstapel öppnade dörren till sitt rum samtidig som han med sin blick avvisade Jonny att följa med.
Jonny satte sig på bänken igen och tog tag i någon tidning utan att läsa.
Tankarna var hos Gustav. Vad skulle hända nu med allting?

Inne i rummet där konstapel och Gustav satt blev brevet den som talade.
Gustav gav det till konstapel som tittade honom lite häpet.
Båda männen var tysta, konstapel läste brevet tyst och långsamt, tittar bild på mannen och huset som fanns i kuvert tillsammans med brevet.
Gustav satt bara och kände hur längtan efter sin syster tog ett starkt grepp om honom.
Han började snyfta först tyst och en aning skamsen för sin känslosamma utbrott, men han kunde inte hejda sig och lät tårarna rinna ner på kinderna som sedan fortsatte att droppa på hans kavaj.

Gustav tog armen upp i ansikte och lät allt komma ut.
-Brevet konstapel läser hittade jag under Alisas säng.
Det var täckt av tidningar och när jag skulle plocka upp tidningarna
föll brevet ner på golvet.
Alisa hade aldrig sagt att hon brevväxlade med någon man..hon hade gömt eller brännt alla breven säkert..
Som ni läser konstapel, snyftade Gustav, den där mannen var inte något att ha...hur länge de har brevväxlat och hur mycket mannen har lurat Alisa på pengar vet jag inte.
Men någon slant har det säkert blivit.

Alisa blev så konstig kvällen innan hon dog.
Var rastlös, kunde inte sitta i ro och sticka som hon brukade göra på kvällarna.
Jag tänkte att det är något kvinnorna lider utav och frågade inte mer om varför hon var så som hon var, helt panikslagen.
Jag gick och la mig vid nio slaget.
Och ...när jag vaknade klockan 4 som jag vanligtvist brukar,
hörde jag att Alisa var på väg till ladugårn...men hon såg så konstig ut..Alisa.
Alisa var död och denna gestalt var hennes mördare som hade hört mig vakna och fort klätt på sig Alisas arbetskläder...

Jag slumrade till lite innan jag steg upp och då hade det blivit tyst i ladugårn...
Jag gick dit och såg att korna var inte mjökade, någon hade slängt lite hö till dem..Jag började ropa Alisa, tyckte allting var så overkligt..
På stallet hittade jag Alisas arbetskläder och blev rädd på riktig...
Jag började leta Alisa, överallt, en sekund tänkte jag att nu har hon åkt till denne man...men klockan var ju så tidigt på morgonen och ingen buss körde på den tiden..
När jag till slut av någon anledning går mot stranden som Alisa så mycket älskade, hittade jag henne där...i vattnet...naken...
Gustav gråter krampaktigt och förtvivlat. Sorgen och saknaden efter sin syster har Gustav kunnat blockera när det varit så mycket annat runtomkring.

Konstapel har svårt att titta på Gustav utan att själv känna en klump i halsen.
Sakta börjar han inse att mördaren är på fri fot någonstans i Sverige...och att Gustav var oskyldig...Bilden av händelseloppet är kristallklar!

I brevet hotade mannen, Lennart, som han utgav sig att heta,
att döda Alisa om hon inte skickade mer pengar till honom.
Han hade troligen i tidigare brev lovat sol och vår och annat härligt till Alisa som först hade trott på allting men sedan sakta börjat ana att mannen lurade henne.
Hon hade vägrat att skicka mer pengar till honom
och då hade Lennart kommit för att hälsa på Alisa som han hotade i det sista brevet.
I brevet fanns ett flummig foto av huset som skulle vara Alisas och hans.
Det var ett lånat foto av någon annans hus.Eller urklipp från någon tidning.

Alla bitar började falla på plats.
Lennart hade blivit förbannat på Alisa som slutat att ha kontakt med honom...
Och priset var högt..för Alisa, som miste sitt liv, och för Gustav som miste sin syster, sin allt.
Konstapel ringde några samtal och informerade Gustav att polisen ska göra allt för att hitta denna Lennart som så brutalt förstörde livet för två enkla människor och för hela byn som aldrig någonsin skulle bli sig likt.
Polisen var några gånger hos Gustav och hittade flera brev som Alisa hade gömt på olika ställen, i vinden, ladugård och i kökslådan bland reseptböcker.
Det dröjde inte länge förran Lennart kunde gripas.Och han hette egentligen något helt annat i sitt hemstad i Östersund.Skäligen misstänkt för mordet på Alisa.

Gustavs liv blev aldrig detsamma efter att Alisa bragd om livet men han var fri man. Han visste att han var oskyldigt och han kände hur livsglädjen sakta men säkert började komma tillbaka.Och på något sätt kände Gustav att Alisa var stolt över honom..där uppe.
Han ville minnas sin syster Alisa som en modig kvinna som vågade till sist trotsa denna främmande man. Gustav åker ofta med Jonny eller någon annan av byborna till Alisas grav för att hämta tröst och för att kunna säga till sin syster: Jag älskar dig i all evighet.

Leena Rundgren