Maarit

Nästan tjugo år sedan, i ett posthus i Torneå, i Norra Finland, mötte min och en annan kvinnans blick varandra.
Så där som om man känner den andra på något sätt..
Som om vi hade sett förut.
Hon såg ut att vänta att jag känner henne...och jag väntade att hon skulle komma fram och säga vem hon var.
Fast..jag på något sätt visste vem hon var. hennes ansikte var så bekant,från förr..

Idag, ångrar jag att jag inte steg fram till henne och hälsade på henne.
Det måste ha varit hon och ingen annan, min kära barndomsvän från förr...Maarit.

Hon var Maarit!
Och trots att vi lekte tillsammans redan som babysar, bara två månaders mellanrum i åldern, trots att vi gick lågstadie tillsammans och var bästisar i tonåren, trots allt det underbara gemenskap som vi hade haft så länge...så gick jag inte fram och kramade henne!

Nu är Maarit borta. Föregången till andra dimensioner.
Jag fick veta det så där som några veckor sedan...att hon hade gått bort i augusti.

Vi skulle ju leva i evighet, jag, Maarit och Maija-Liisa!
Maarit var lika ung som jag och Maija-Liisa. varför gick HON bort?
Mitt liv stannade kvar i minnernas metafor.
jag hörde våran skratt, såg ögonen som lyste, kände våran livsglädje, förväntan vad framtiden ger oss.
Vi unga tjejer, livet framför oss.Skratt och glädje och bekymmerslös ungdomstid i den lilla hembyn i Kolari.

Livet går för fort, den slänger oss hänsynslöst hit och dit, isär, långt ifrån varandra.
Åren går..allting suddas ut..gemensamhet, vänskap...allt som vi var en gång tillsammans..
Grymt, så fel!
Det enda jag idag kommer ihåg, var att maarit hade en strålande vacker leende, ljushårig som en ängel.
Men jag hör inte skratten, jag kan föreställa den i mitt minne men jag HÖR inte henne längre. Jag SER inte henne längre, aldrig mer i denna jord.

Hon har gått bort!

Så märkligt att hon nu är en själ, en energi någonstans i Universum....
Hon är inte längre förkroppsligad, ingen leende, inga änglahår,,hon är en energi, en överallt varande själ...en del av en stor Universum.
Hon är större en jag, för jag är en liten själ och energi som finns kvar i min kropp och som heter Leena.

Varför kramade jag inte Maarit där vi stod i kö på det trånga postkontoret?
Varför släppte jag iväg möjligheten att behålla kvar bandet mellan oss, från barnatiden, från ungdomstiden?

Jag är sorgsen, bestörd av att Maarit är borta.

Alla minnen kommer upp nu..från tiden då vi var bästisar och vi var bästisar så länge, från babyjollret till dans på Folkets Hus..vi växte upp tillsammans, bandet var stark.
Jag undrar ibland, om Maarit någonsin tänkte på mig? och Maija-Liisa, vår andra bästis?
Jag vet ingenting om den vuxna livet Maarit levde. Jag vet absolut ingenting.
Så som hon inte existerade för mig.
Så okänd var den vuxna Maarit..
Fel fel fel..hon fanns i mitt liv alltid och kommer att finnas.

Livet är ju evigt. Inte på jorden men runt om den.
..så kanske vi ses igen?Jag tror att vi gör det. Och nu måste väl Maarit också tro, för hon VET!
Jag ropar till Maarit och min röst svävar väl till hennes själaöron: Min bästa vän, jag älskar dig. Vi möts väl igen?!